Under senaste veckorna har vi fått erfara alldeles underbar hjälp och stöd. Vi befinner oss i ett familjetrauma med diverse ingredienser. Ni tre som jag här nämner, vet vad det handlar om. Helt utan att nån av oss hade bett om det, blev vi uppringda av vår underbare psykolog, Henrik, som hade en liten extra tid. Han hade genom telefonsköterska fått höra om vår situation. Det blev en MÄRKLIGT STOR, totalt överraskande och till oerhört stort stöd, händelse. Vår, min makes och min, gemensamme läkare, Patrik, gav mej/oss ett telefonsamtal vilket inte heller var väntat. Han tog sej också tid till att lyssna till det svåra vi har i familjen nu. Det kändes MYCKET gott. Idag ringde jag rådgivningen eftersom jag igår började känna de gamla HEMSKA, FÖRFÄRLIGA känslorna vilka brukat ingå i mina diverse depressioner. Jag tyckte mej behöva ngn form av hjälp, kanske höja en medicin igen, kanske bara få komma... I stället var denna FANTASTISKA sköterska SÅ BRA på att lyssna, ge rätt respons, BEKRÄFTA mina känslor och på alla sätt LYFTA mej, att jag steg från det stadium jag alltför ofta fått erfara, att inte ens kunna resa mej ur soffan eller företa mej NÅGOT, till att jag verkligen kunde utföra det. Jag kände mej LÄTTAD och hade inga av de där rysliga känslorna kvar. Tyvärr minns jag inte namnet på denna underbara person, men det var alltså idag, 21 juni, runt kl 11.45... Hon hade heller ingen form av "skynda dej nu-ton" eller liknande utan vara bara som en öppen famn full med välgörande kommentarer. Jag och vi båda, kan bara säga TACK! /CC 4603034861. (En bit ur en gammal "depressionsdikt"-90 tal.) Jag sitter i mitt fängelse av jättehårda murar ..... Tyvärr verkar jag nu ha hamnat där igen. 22/6 -22.